Första gången jag ens hörde talas om bandet Tape var för några år sedan när jag var på Södra Teatern för att se The Tiny spela. Tape var typ förband och jag vill minnas att jag tyckte att det var rätt fint redan då, men sen kom The Tiny och gjorde en sjuhelvetes fin konsert så jag liksom glömde Tape lite.
För några månader sedan ramlade jag över Tape igen av någon anledning och undrade genast varför jag inte redan då, på Södra Teatern, insett att dom låter helt sjukt fint. Jag är för dåligt insatt i genren för att ge mig på någon slags djupgående förklaring av vad det låter som. Men när jag lyssnar på deras låtar känns det som att alla låtar skulle kunna få vara dagens. Därför spelar det inte så stor roll att jag bara hittar en ordentlig video på YouTube med bandet, eller att jag inte hört den låten förut. Sand Dunes som låten heter får mig på nåt lite konstigt sätt att tappa andan. Lite som att man får ett slag i magen och inte kan andas in, fast på ett skönt sätt. Precis som alla andra låtar man kan lyssna på på myspace.com/tapesthlm
Tape - Sand Dunes
torsdag 14 augusti 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du beskriver ju genren som om du aldrig gjort något annat. Eller så är det just så att man beskriver som bäst när något är helt nytt. Utan klyschor och tomma referenser. Känsla!
Hursomhelst. Jag träffade också Tape första gången på Södran, då som kompband åt Andreas Mattsson. Oerhört angenäm afton. Det var ju inte deras musik, men de skötte sig så pass bra att jag kollade upp några låtar dagen efter. Sedan glömde jag, liksom du, bort dem ett tag.
Men så i dag förde du oss sammam igen, och jag blev glad igen. Det var väl bra? Jag känner mig inte tillräckligt poetisk i dag för att komma med lika vackra metaforer som du, Christian, men fint är onekligen ett bra ord. Verkligen. Särskilt den sista minuten eller så på dagens låt. Fint.
Oh, well. Tack ska du ha för i går förresten.
Skicka en kommentar