Kom precis hem från genrepet av Cabaret på Stadsteaterns stora scen regisserad av Colin Nutley. Följande slutsats kan dras (visserligen inte är första gången den dras):
Helena Bergström skall nog skatta sig lycklig som har gift sig med en man som castar henne som huvudrollsinnehaverska så fort han får chansen, oavsett hur illa hon passar. Gud vet hur hon hade klarat sig annars. Hur spännande är det egentligen att se Helena gråta ännu en gång. Denna gången var det ju dock på scen, så är det väl något heeelt nytt antar jag.
Atomic Swing står i motsatt uppskattningsförhållande till Helena Bergström. Idag har jag lyssnat på "Waiting On A Friend" säkert fem gånger. Som vanligt finns inte de bästa låtarna på YouTube så det får bli en annan fin bit från samma band.
Atomic Swing - Panicburgh City
torsdag 9 oktober 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar