Hype, hype, hype

För ett par dagar sedan började Oskar tjata om att han hade fått ett nytt favoritband. Det var tydligen så jäääävla bra så han höll på att trilla av stolen när han lyssnade på det. Så bra att han var tvungen att ringa och väcka sina polare för att berätta hur fantastiskt bra det var. Så bra att nackhåren ställde sig i raka prydliga led när man spelade det.

Jag gjorde som man gör nuförtiden när man får höra talas om ett nytt band som ska vara bra, jag letade upp deras myspace-sida och lyssnade ungefär 15 sekunder på varje låt innan jag uttalade mig om vad jag tyckte om musiken. Jag var inte alls särskilt imponerad måste jag säga. Trodde att det verkligen inte var något för mig. Jag tror till och med att jag använde ord som "dåligt", "trist" och "brittiskt".

Men Oskar fortsatte tjata om hur bra det var (även ur en objektiv synvinkel) och menade på att om jag bara skulle ge det ett par ordentliga lyssningar till så skulle även jag förstå hur bra det var. Så nu har jag gjort det och jag måste rikta ett tack till Oskar som inte lät mig ge upp i första taget. Det är ju faktiskt bra. Så jag får väl numera sälla mig till skaran lovsångare av Glasvegas. Kanske att jag inte sjunger lika mycket lov som Oskar, men ändå.


Glasvegas - Daddy's Gone