Att välja en låt

När jag fick frågan om jag ville göra ett gästspel på En låt om dagen tackade jag ja. Lätt. Fan vad roligt att välja en låt och skriva några rader om den. I samma sekund greps jag också av den för mig så välkända beslutsångesten.

Plötsligt tedde sig friheten att få välja vilken låt som helst inte alls lika härlig längre. En låt. En chans. Snacka om begränsning. Vad fan ska man välja då?

Först tänkte jag att jag måste ju ta något betytt mycket för mig. Något speciellt. Så jag gick tillbaka i tiden och lågstadiet. Innan dess hade mitt musiklyssnande begränsats till önskelåtarna i Ring så spelar vi med Hasse Tellemar och mina två enda vinylsinglar, Köppäbävisan med Bengt Pegefelt och Lenne Brobergs Mälarö kyrka, som jag fått av farmor.

I lågstadiet blev jag bästis med en tuff kille som lyssnade på hårdrock och ville bli kravallpolis (hyfsat specifikt drömyrke). Han hade i sin tur en äldre bror med en imponerande vinylsamling och en riktig stereoapparat. Med dubbeldäckare (bandspelare med plats för två kassetter) som öppnade upp för oändliga möjligheter till blandband och piratkopiering, lite som den tidens The Pirate Bay. Genom att muta min vän med ohemula mängder av ”småkrigare” fick jag tillgång till hårdrockens lika skrämmande som fascinerande värld. Jag lyssnade och häpnades. Gåshuden ville aldrig lägga sig. Jag var förälskad.

Jag fruktade Gene Simons i Kiss som enligt ryktet hade klipt av strängen under tungan (därav den imponerande längden). Jag frossade i Iron Maiden, Dio, Accept och Saxxon. Jag stod andlös inför Judas Priests Breaking the law och Hell bent for leather. Men det var Blackie Lawless och hans W.A.S.P som blev mina gudar. De drack för helvete blod ur en döskalle på scen. Jag tror att jag lyssnade på I Wanna Be Somebody säkert tusen gånger utan att ens veta vad den handlade om, det spelade ingen roll, den gick rakt in i hjärtat. För att inte tala om hur mäktig jag kände mig där jag satt pyjamasklädd i min våningssäng och lyssnade på Fuck like a beast som nioåring.

I många år dyrkade jag W.A.S.P. Sedan dess har jag fått otroligt många gåshudsupplevelser och trots att musikkonsumtionen kanske gångrats med hunrda så är det ändå förhållandevis få som når ända upp i den klassen. Värt att nämna kan vara Europes Final Countdown som jag lyssnade på så mycket att jag började drömma att Joey Tempest var min okända storebrorsa. När jag upptäckte det gamla 60- LA-baserade garage rock-bandet Love och deras tre första album kom jag snuddande nära den där nästan religiösa känslan.

Min flickvän lyckades för kanske ett och ett halvt år sedan få upp mina öron för Bruce Springsteens storhet och jag hade faktiskt tänkt välja en fin liveversion av Thunder Road. Men samtidigt var det inte samma blixtförälskelse som gjorde att Bruce idag tillhör mina absoluta favoriter.

Jag tänkte efter och försökte minnas och plötsligt slog det mig …

För kanske sex år sedan kom min bror hem till mig en dag. Han var lyrisk. Med sig hade han en skiva han kommit över begagnad i någon av stans alla skivbutiker. Thin Lizzy – Vagabonds of the western world. Jag hade hört namnet och sett loggan ändan sedan jag prenumererade på OKEJ. Det var de klistermärkena som alltid blev över när man prytt sina skolböcker och bytt bort resten mot annat. De betydde ingenting för mig.

Så satte brorsan på titelspåret och vred upp volymen. Hela världen stannade.



(Dagens Gästbloggare: MikeBike från Bloggfrossa & Mannen Som Blev Trött)