Från Woodstock via smånarcissistiska filmsoundtracks och The Boss till "Tee dee hee dee hee dee hee, sir". Ja jävlar, vilken vecka. Blev inspirerad att framöver bjuda in lite annat löst folk som kan gästa någon gång, så håll korpgluggarna öppna gott folk. När ni minst anar det kanske Blondinbella varit här och valt favoriteurotechnolåt (eller vad hon nu lyssnar på).
Men en veckas avhållsamhet från låtväljandet har också givit mig ett par bra uppslag, så jag känner att det kan bli en hel del riktigt fina bitar nu i veckan. Vi kanske inte börjar med den finaste biten direkt, men efter en vecka som den föregående kan man bara välja en låt.
ABBA - Thank You For The Music
Visar inlägg med etikett gästspel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gästspel. Visa alla inlägg
måndag 17 november 2008
söndag 16 november 2008
Söndagsjazz?
Jag är i ärlighetens namn egentligen ingen jazzgosse, och mina jazzupplevelser kan i princip uteslutande sorteras in under kategorin "Bakfulla söndagar på Mosebacke". Trots detta (eller kanske på grund av; det är ju trots allt söndag och många av er är alldeles säkert bakfulla) har jag denna sista gästspelsdag fått äran att välja och introducera veckans traditionsenliga Söndagsjazz. Mot denna bakgrund hoppas jag nu kunna vända mina bristande jazzkunskaper till min fördel och göra ett lite annorlunda val. Huruvida jag lyckas eller inte är naturligtvis upp till publiken och således mindre viktigt.
Hursomhelst. Låten är, enligt vad jag erfar, något av en klassiker – en misstänkt drogrefererande call and response-skapelse först inspelad av en scatsjungande Cab Calloway 1931. Första gången jag kom i kontakt med låten var dock i ett helt annat sammanhang, nämligen som en del av det första avsnittet av världens kanske bästa tv-serie genom tiderna: Jeeves & Wooster. Dessa charmanta karaktärer framför naturligtvis låten på alldeles utomordentligt underhållande sätt och det är också deras version som är dagens officiella Söndagsjazzlåt. Mycket nöje!
P.S. Bifogar även en nästan lika finfin version med originalartisten för vissa somliga. Angenämt.
Jeeves & Wooster – Minnie the Moocher:
Cab Calloway – Minnie the Moocher:
Hursomhelst. Låten är, enligt vad jag erfar, något av en klassiker – en misstänkt drogrefererande call and response-skapelse först inspelad av en scatsjungande Cab Calloway 1931. Första gången jag kom i kontakt med låten var dock i ett helt annat sammanhang, nämligen som en del av det första avsnittet av världens kanske bästa tv-serie genom tiderna: Jeeves & Wooster. Dessa charmanta karaktärer framför naturligtvis låten på alldeles utomordentligt underhållande sätt och det är också deras version som är dagens officiella Söndagsjazzlåt. Mycket nöje!
P.S. Bifogar även en nästan lika finfin version med originalartisten för vissa somliga. Angenämt.
Jeeves & Wooster – Minnie the Moocher:
Cab Calloway – Minnie the Moocher:
Dagens gästspel: Niklas Malmborg
Hej Niklas.
Egentligen borde jag ju skriva nåt fyndigt och bra och presentera dig på nåt smickrande sätt så som jag gjort med alla andra gästspelare, men jag pallar inte idag. Men jag vet också att du om någon kommer att förstå.
Tack!
Egentligen borde jag ju skriva nåt fyndigt och bra och presentera dig på nåt smickrande sätt så som jag gjort med alla andra gästspelare, men jag pallar inte idag. Men jag vet också att du om någon kommer att förstå.
Tack!
lördag 15 november 2008
Att välja en låt
När jag fick frågan om jag ville göra ett gästspel på En låt om dagen tackade jag ja. Lätt. Fan vad roligt att välja en låt och skriva några rader om den. I samma sekund greps jag också av den för mig så välkända beslutsångesten.
Plötsligt tedde sig friheten att få välja vilken låt som helst inte alls lika härlig längre. En låt. En chans. Snacka om begränsning. Vad fan ska man välja då?
Först tänkte jag att jag måste ju ta något betytt mycket för mig. Något speciellt. Så jag gick tillbaka i tiden och lågstadiet. Innan dess hade mitt musiklyssnande begränsats till önskelåtarna i Ring så spelar vi med Hasse Tellemar och mina två enda vinylsinglar, Köppäbävisan med Bengt Pegefelt och Lenne Brobergs Mälarö kyrka, som jag fått av farmor.
I lågstadiet blev jag bästis med en tuff kille som lyssnade på hårdrock och ville bli kravallpolis (hyfsat specifikt drömyrke). Han hade i sin tur en äldre bror med en imponerande vinylsamling och en riktig stereoapparat. Med dubbeldäckare (bandspelare med plats för två kassetter) som öppnade upp för oändliga möjligheter till blandband och piratkopiering, lite som den tidens The Pirate Bay. Genom att muta min vän med ohemula mängder av ”småkrigare” fick jag tillgång till hårdrockens lika skrämmande som fascinerande värld. Jag lyssnade och häpnades. Gåshuden ville aldrig lägga sig. Jag var förälskad.
Jag fruktade Gene Simons i Kiss som enligt ryktet hade klipt av strängen under tungan (därav den imponerande längden). Jag frossade i Iron Maiden, Dio, Accept och Saxxon. Jag stod andlös inför Judas Priests Breaking the law och Hell bent for leather. Men det var Blackie Lawless och hans W.A.S.P som blev mina gudar. De drack för helvete blod ur en döskalle på scen. Jag tror att jag lyssnade på I Wanna Be Somebody säkert tusen gånger utan att ens veta vad den handlade om, det spelade ingen roll, den gick rakt in i hjärtat. För att inte tala om hur mäktig jag kände mig där jag satt pyjamasklädd i min våningssäng och lyssnade på Fuck like a beast som nioåring.
I många år dyrkade jag W.A.S.P. Sedan dess har jag fått otroligt många gåshudsupplevelser och trots att musikkonsumtionen kanske gångrats med hunrda så är det ändå förhållandevis få som når ända upp i den klassen. Värt att nämna kan vara Europes Final Countdown som jag lyssnade på så mycket att jag började drömma att Joey Tempest var min okända storebrorsa. När jag upptäckte det gamla 60- LA-baserade garage rock-bandet Love och deras tre första album kom jag snuddande nära den där nästan religiösa känslan.
Min flickvän lyckades för kanske ett och ett halvt år sedan få upp mina öron för Bruce Springsteens storhet och jag hade faktiskt tänkt välja en fin liveversion av Thunder Road. Men samtidigt var det inte samma blixtförälskelse som gjorde att Bruce idag tillhör mina absoluta favoriter.
Jag tänkte efter och försökte minnas och plötsligt slog det mig …
För kanske sex år sedan kom min bror hem till mig en dag. Han var lyrisk. Med sig hade han en skiva han kommit över begagnad i någon av stans alla skivbutiker. Thin Lizzy – Vagabonds of the western world. Jag hade hört namnet och sett loggan ändan sedan jag prenumererade på OKEJ. Det var de klistermärkena som alltid blev över när man prytt sina skolböcker och bytt bort resten mot annat. De betydde ingenting för mig.
Så satte brorsan på titelspåret och vred upp volymen. Hela världen stannade.
(Dagens Gästbloggare: MikeBike från Bloggfrossa & Mannen Som Blev Trött)
Plötsligt tedde sig friheten att få välja vilken låt som helst inte alls lika härlig längre. En låt. En chans. Snacka om begränsning. Vad fan ska man välja då?
Först tänkte jag att jag måste ju ta något betytt mycket för mig. Något speciellt. Så jag gick tillbaka i tiden och lågstadiet. Innan dess hade mitt musiklyssnande begränsats till önskelåtarna i Ring så spelar vi med Hasse Tellemar och mina två enda vinylsinglar, Köppäbävisan med Bengt Pegefelt och Lenne Brobergs Mälarö kyrka, som jag fått av farmor.
I lågstadiet blev jag bästis med en tuff kille som lyssnade på hårdrock och ville bli kravallpolis (hyfsat specifikt drömyrke). Han hade i sin tur en äldre bror med en imponerande vinylsamling och en riktig stereoapparat. Med dubbeldäckare (bandspelare med plats för två kassetter) som öppnade upp för oändliga möjligheter till blandband och piratkopiering, lite som den tidens The Pirate Bay. Genom att muta min vän med ohemula mängder av ”småkrigare” fick jag tillgång till hårdrockens lika skrämmande som fascinerande värld. Jag lyssnade och häpnades. Gåshuden ville aldrig lägga sig. Jag var förälskad.
Jag fruktade Gene Simons i Kiss som enligt ryktet hade klipt av strängen under tungan (därav den imponerande längden). Jag frossade i Iron Maiden, Dio, Accept och Saxxon. Jag stod andlös inför Judas Priests Breaking the law och Hell bent for leather. Men det var Blackie Lawless och hans W.A.S.P som blev mina gudar. De drack för helvete blod ur en döskalle på scen. Jag tror att jag lyssnade på I Wanna Be Somebody säkert tusen gånger utan att ens veta vad den handlade om, det spelade ingen roll, den gick rakt in i hjärtat. För att inte tala om hur mäktig jag kände mig där jag satt pyjamasklädd i min våningssäng och lyssnade på Fuck like a beast som nioåring.
I många år dyrkade jag W.A.S.P. Sedan dess har jag fått otroligt många gåshudsupplevelser och trots att musikkonsumtionen kanske gångrats med hunrda så är det ändå förhållandevis få som når ända upp i den klassen. Värt att nämna kan vara Europes Final Countdown som jag lyssnade på så mycket att jag började drömma att Joey Tempest var min okända storebrorsa. När jag upptäckte det gamla 60- LA-baserade garage rock-bandet Love och deras tre första album kom jag snuddande nära den där nästan religiösa känslan.
Min flickvän lyckades för kanske ett och ett halvt år sedan få upp mina öron för Bruce Springsteens storhet och jag hade faktiskt tänkt välja en fin liveversion av Thunder Road. Men samtidigt var det inte samma blixtförälskelse som gjorde att Bruce idag tillhör mina absoluta favoriter.
Jag tänkte efter och försökte minnas och plötsligt slog det mig …
För kanske sex år sedan kom min bror hem till mig en dag. Han var lyrisk. Med sig hade han en skiva han kommit över begagnad i någon av stans alla skivbutiker. Thin Lizzy – Vagabonds of the western world. Jag hade hört namnet och sett loggan ändan sedan jag prenumererade på OKEJ. Det var de klistermärkena som alltid blev över när man prytt sina skolböcker och bytt bort resten mot annat. De betydde ingenting för mig.
Så satte brorsan på titelspåret och vred upp volymen. Hela världen stannade.
(Dagens Gästbloggare: MikeBike från Bloggfrossa & Mannen Som Blev Trött)
Dagens gästspel: MikeBike
Fy i helvete vad maxat.
Min absoluta favoritbloggare ska gästspela på min blogg. När jag har försökt förklara för andra att MikeBike ska gästa min blogg har jag svårt att beskriva vilken grej det faktiskt är. Vad är det som är så maxat med just MikeBike? Vad skriver han om egentligen? Vad är det som gör honom så bra?
Hans blogg är ju faktiskt en blogg som är av den karaktär som jag vanligtvis brukar förakta, alltså en som skriver om vad som händer i hans närhet och omvärld utan några direkta krav på ämne eller gemensam nämnare. Men han lyckas förjävla bra med det. Jag tänker inte ge mig i kast med att förklara närmare vad eller hur han skriver. Det får ni själva ta del av och upptäcka på http://bloggfrossa.blogspot.com
Det är en ära för En Låt Om Dagen... att presentera: MikeBike från Bloggfrossa & Mannen Som Blev Trött
Min absoluta favoritbloggare ska gästspela på min blogg. När jag har försökt förklara för andra att MikeBike ska gästa min blogg har jag svårt att beskriva vilken grej det faktiskt är. Vad är det som är så maxat med just MikeBike? Vad skriver han om egentligen? Vad är det som gör honom så bra?
Hans blogg är ju faktiskt en blogg som är av den karaktär som jag vanligtvis brukar förakta, alltså en som skriver om vad som händer i hans närhet och omvärld utan några direkta krav på ämne eller gemensam nämnare. Men han lyckas förjävla bra med det. Jag tänker inte ge mig i kast med att förklara närmare vad eller hur han skriver. Det får ni själva ta del av och upptäcka på http://bloggfrossa.blogspot.com
Det är en ära för En Låt Om Dagen... att presentera: MikeBike från Bloggfrossa & Mannen Som Blev Trött
fredag 14 november 2008
Långsiktig slacking
Jag sitter i konferensrummet Horisonten, i Varberg av alla städer. Min morgon startade tidigare än vanligt, 06:15 för att vara exakt. Detta är ungefär fyra till fem timmar tidigare än mina vanliga morgnar, men detta var ingen vanlig dag... Det var nämligen marknadsföringsmöte för företaget jag jobbar på. Spa, massage, budgetar, strategier, you name it.
Vi packade in oss i bussen och styrde kosan söderut, ungefär 40 mils resa, där vi avhandlade ämnen så som framtida resistenta bakterier, maktskifte mellan supermakter och varför kommunpolitiker inte GÖR någonting.
Konferensrummet horisont ligger med perfekt utsikt över ett av Sveriges bästa surfspot, vilket bitvis gjorde att Viral Marketing, Action Marketing och Art Direction fick konkurrens av perfekta vågor som bröt mot den långgrunda stranden. Varför sitter jag här, varför ligger jag inte i vattnet och paddlar för att ta min nästa våg, få min nästa kick? Jag trivdes ju bättre i Hossegor, Biarritz, St Anton, Karibien och alla de andra platser jag besökt...
För att jag tillhör 80-tals generationen, de långsiktiga slackersarna. Vi är världsmedborgare nog att skaffa oss extremt breda referensramar, men smarta nog att inte bränna alla broar vilket ger oss möjlighet att i mindre doser tillfredsställa vår äventyrslusta men ändå se till att vi håller en extremt hög materiel nivå i våra liv.
Tyvärr...
(foto: Martin Nordquist)
Herman Dune - I Wish That I Could See You Soon
(Dagens gästbloggare: Martin Fredriksson)
Vi packade in oss i bussen och styrde kosan söderut, ungefär 40 mils resa, där vi avhandlade ämnen så som framtida resistenta bakterier, maktskifte mellan supermakter och varför kommunpolitiker inte GÖR någonting.
Konferensrummet horisont ligger med perfekt utsikt över ett av Sveriges bästa surfspot, vilket bitvis gjorde att Viral Marketing, Action Marketing och Art Direction fick konkurrens av perfekta vågor som bröt mot den långgrunda stranden. Varför sitter jag här, varför ligger jag inte i vattnet och paddlar för att ta min nästa våg, få min nästa kick? Jag trivdes ju bättre i Hossegor, Biarritz, St Anton, Karibien och alla de andra platser jag besökt...
För att jag tillhör 80-tals generationen, de långsiktiga slackersarna. Vi är världsmedborgare nog att skaffa oss extremt breda referensramar, men smarta nog att inte bränna alla broar vilket ger oss möjlighet att i mindre doser tillfredsställa vår äventyrslusta men ändå se till att vi håller en extremt hög materiel nivå i våra liv.
Tyvärr...
(foto: Martin Nordquist)Herman Dune - I Wish That I Could See You Soon
(Dagens gästbloggare: Martin Fredriksson)
Dagens gästspel: Martin Fredriksson
Martin, Martin, Martin...
Vi möttes för första gången i ett litet källarhål som någon kallade hem i alpbyn St. Anton. Där kom vi underfund med att vi hade liknande intressen, samma småcyniska livsnjutarådra och levde båda med illusionen av att vi båda var lite bättre än alla andra. Ungefär samma faktorer som idag gör att vi fortfarande är vänner. Med den lilla skillnaden att vi nu vet att vi är lite bättre än alla andra.
En Låt Om Dagen... ger er: Martin Fredriksson
Vi möttes för första gången i ett litet källarhål som någon kallade hem i alpbyn St. Anton. Där kom vi underfund med att vi hade liknande intressen, samma småcyniska livsnjutarådra och levde båda med illusionen av att vi båda var lite bättre än alla andra. Ungefär samma faktorer som idag gör att vi fortfarande är vänner. Med den lilla skillnaden att vi nu vet att vi är lite bättre än alla andra.
En Låt Om Dagen... ger er: Martin Fredriksson
torsdag 13 november 2008
I wanna change my clothes my hair my face
Jag vill börja med att tacka för den enorma ära det är att få gästspela på En Låt Om Dagen. Det faktum att jag inte skött mitt gästspel prickfritt betyder inte att jag inte uppskattar det. Nog om det. Till låten.
Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Jag kan tillbringa hela förmiddagar med att på fullaste allvar diskutera potatisar och kineser och förrförra veckan hade jag anledning att på arbetstid leta upp och titta på låten och videon här nedan. Jag var egentligen på jakt efter klippet där Bruce räcker ut handen och drar upp Courtney Cox på scen, men blev överrumplad av låten.
Det går inte att logiskt beskriva och förklara vad jag känner när jag hör den. Jag tror att man måste ha suttit med i bilen tillsammans med min familj på väg upp till min farmor och farfar i Norrland. 100 mil norrut i Sverige (varav 67 genom barrskog), varje sommar och varannan jul. Som jag minns det hade vi bara ett par kassettband till bilstereon. Jag har hört dem alla sönder och samman, på väg till Storuman och tillbaka:
En samling 60-talshits ("These boots are made for walking" etc)
Dire Straits "Money For Nothing"
Ett "humorband" med Lindeman- och Lars Ekborg-sketcher.
Och så Bruce Springsteens "Born in the USA", där Dagens Låt ligger näst sist:
http://www.youtube.com/watch?v=Pk8VZgJkpeg
(Dagens gästbloggare: //S// från Work hard/play hard)
Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Jag kan tillbringa hela förmiddagar med att på fullaste allvar diskutera potatisar och kineser och förrförra veckan hade jag anledning att på arbetstid leta upp och titta på låten och videon här nedan. Jag var egentligen på jakt efter klippet där Bruce räcker ut handen och drar upp Courtney Cox på scen, men blev överrumplad av låten.
Det går inte att logiskt beskriva och förklara vad jag känner när jag hör den. Jag tror att man måste ha suttit med i bilen tillsammans med min familj på väg upp till min farmor och farfar i Norrland. 100 mil norrut i Sverige (varav 67 genom barrskog), varje sommar och varannan jul. Som jag minns det hade vi bara ett par kassettband till bilstereon. Jag har hört dem alla sönder och samman, på väg till Storuman och tillbaka:
En samling 60-talshits ("These boots are made for walking" etc)
Dire Straits "Money For Nothing"
Ett "humorband" med Lindeman- och Lars Ekborg-sketcher.
Och så Bruce Springsteens "Born in the USA", där Dagens Låt ligger näst sist:
http://www.youtube.com/watch?v=Pk8VZgJkpeg
(Dagens gästbloggare: //S// från Work hard/play hard)
Dagens gästspel: //S//
När jag startade En Låt Om Dagen... var Sara, som har bloggen Work Hard/Play Hard min bloggmentor. Någon att hålla i handen när bloggosfären kändes allt för mörk och hård. Hon berättade hur man kunde bädda in videoklipp, ladda upp festliga bilder och att lägga in spårkod för att ta del av den outömliga källa med statistik som kallas Google Analytics.
Men så på sista tiden har hennes blogg uppdaterats allt mer sällan. Från att ha postat ett par inlägg om dagen till att i dagsläget någon gång i veckan kommentera en festlig reklamkampanj. Hur det känns för mig? Hennes lärljunge? Det ska jag berätta för er: som ett svek. Ett oerhört svek. Eller, det kanske är att ta i, men lite trist känns det i alla fall, att ens mäster har skaffat en häftig digitalkamera och numer hänger på Flickr istället. Trist. Men nu gör hon alltså ett gästspel i textform! And for that, we salute her!
Sara - take it away!
Men så på sista tiden har hennes blogg uppdaterats allt mer sällan. Från att ha postat ett par inlägg om dagen till att i dagsläget någon gång i veckan kommentera en festlig reklamkampanj. Hur det känns för mig? Hennes lärljunge? Det ska jag berätta för er: som ett svek. Ett oerhört svek. Eller, det kanske är att ta i, men lite trist känns det i alla fall, att ens mäster har skaffat en häftig digitalkamera och numer hänger på Flickr istället. Trist. Men nu gör hon alltså ett gästspel i textform! And for that, we salute her!
Sara - take it away!
onsdag 12 november 2008
In the Name of Almighty God-the All-Knowing, the Most Lovingly Compassionate
Grundregeln för att blogga är att, vad jag förstått, varje dag kläcka ur sig något fyndigt, något som dessutom skall vara lite personligt och intressant för någon att läsa. Att detta är en börda som endast ett fåtal kan med att bära är uppenbart. Själv har jag aldrig mäktat med ansvaret utan endast i smyg förstrött planerat ett framtida sommarprat i vetskapen om att jag då skall ha levt ett så himla intressant och unikt liv.
Nu är det ju emellertid så att jag sitter här, med gästbloggar-kepsen på. Stafettpinnen har kommit till mig i denna vecka av nouveau dikt där oprövade skall få göra sitt avtryck, ha sina 15 sekunder av fame.
Av den anledningen passade jag på att göra lite research; hur gör andra bloggare? var hittar de sin inspiration? vilken vinkel använder de? hur bör man tänka? Mitt första nedslag, http://www.ahmadinejad.ir/, blev förebild för min text. En lättsam, inte för pretentiös ansats med rimliga krav på läsarens förkunskaper. Härifrån kom också insikten om att man som bloggare inte bör fästa för stor vikt vid det budskap som man förmedlar. Sanningen är att de allra flesta bloggar läses av väldigt få.
Utöver ovan beskrivna grundregeln, att ha någonting att säga, har man vidare som gästbloggare skyldigheten att hålla sig inom bloggens ramar, man bör följa strukturen och inte i för hög grad avvika från visionen bakom bloggen. Detta är inte bara för att blidka bloggägaren, och för att få komma tillbaka, utan också för att alla därute som RSS-feedar inte skall behöva sätta kaviarsmörgåsen i vrångstrupen när de upptäcker att formatet de vant sig vid och lärt sig älska är utbytt. Av den anledningen räckte inte Mahmouds blogg riktigt till som inspiration, antalet videoklipp var för begränsat.
Som tur var fann jag http://www.krillandphill.blogspot.com/. Med en osviklig känsla gestaltar de videobloggandets tre gyllene F; foto, fart och fantasi. Jag insåg att det var av outsägligt vikt att jag lät text och bild samspela och att de två mediumen fick befrukta varandra. I vår tidsålder finns helt enkelt inte längre några vattentäta skott mellan konst och författande.
Mot bakgrund av dessa två nedslag i det nya forum av bildning och medmänsklighet som vi kallar blogosfären är mitt val av videomusikklipp givet. För mig handlade det om att hålla mig till temat, att förstå mitt uppdrag och att hålla en ödmjuk profil som inte förtretar. Detta samtidigt som inlägget skall vidga ditt, du läsares, medvetande och hjälpa dig nå nya insikter. Och viktigast av allt; förlänga mina 15 sekunder.
The Ark - Calleth You, Cometh I
(Dagens gästbloggare: Oskar Taxén)
Nu är det ju emellertid så att jag sitter här, med gästbloggar-kepsen på. Stafettpinnen har kommit till mig i denna vecka av nouveau dikt där oprövade skall få göra sitt avtryck, ha sina 15 sekunder av fame.
Av den anledningen passade jag på att göra lite research; hur gör andra bloggare? var hittar de sin inspiration? vilken vinkel använder de? hur bör man tänka? Mitt första nedslag, http://www.ahmadinejad.ir/, blev förebild för min text. En lättsam, inte för pretentiös ansats med rimliga krav på läsarens förkunskaper. Härifrån kom också insikten om att man som bloggare inte bör fästa för stor vikt vid det budskap som man förmedlar. Sanningen är att de allra flesta bloggar läses av väldigt få.
Utöver ovan beskrivna grundregeln, att ha någonting att säga, har man vidare som gästbloggare skyldigheten att hålla sig inom bloggens ramar, man bör följa strukturen och inte i för hög grad avvika från visionen bakom bloggen. Detta är inte bara för att blidka bloggägaren, och för att få komma tillbaka, utan också för att alla därute som RSS-feedar inte skall behöva sätta kaviarsmörgåsen i vrångstrupen när de upptäcker att formatet de vant sig vid och lärt sig älska är utbytt. Av den anledningen räckte inte Mahmouds blogg riktigt till som inspiration, antalet videoklipp var för begränsat.
Som tur var fann jag http://www.krillandphill.blogspot.com/. Med en osviklig känsla gestaltar de videobloggandets tre gyllene F; foto, fart och fantasi. Jag insåg att det var av outsägligt vikt att jag lät text och bild samspela och att de två mediumen fick befrukta varandra. I vår tidsålder finns helt enkelt inte längre några vattentäta skott mellan konst och författande.
Mot bakgrund av dessa två nedslag i det nya forum av bildning och medmänsklighet som vi kallar blogosfären är mitt val av videomusikklipp givet. För mig handlade det om att hålla mig till temat, att förstå mitt uppdrag och att hålla en ödmjuk profil som inte förtretar. Detta samtidigt som inlägget skall vidga ditt, du läsares, medvetande och hjälpa dig nå nya insikter. Och viktigast av allt; förlänga mina 15 sekunder.
The Ark - Calleth You, Cometh I
(Dagens gästbloggare: Oskar Taxén)
Dagens gästspel: Oskar Taxén
Dagens gästbloggare är inte alls en bloggare egentligen. Han har ingen egen blogg och har inte heller gästat någon blogg tidigare. Men det hindrar honom inte från att ivrigt ta sig an den uppgift som han blivit tilldelad sig.
På facebook går att läsa om min och Oskars vänskap: "Ni träffades av en slump: oh the story is a bit complicated, but were happy to give anyone a long and elaborated story over a beer whenever."
Så vi tar väl och går direkt på gästspelet istället. Mina damer och herrar: Oskar Taxén
På facebook går att läsa om min och Oskars vänskap: "Ni träffades av en slump: oh the story is a bit complicated, but were happy to give anyone a long and elaborated story over a beer whenever."
Så vi tar väl och går direkt på gästspelet istället. Mina damer och herrar: Oskar Taxén
tisdag 11 november 2008
Gästspel
När jag blev tillfrågad av En låt om dagen om jag ville göra ett gästspel på honom så blev jag väldigt glad. Musik har alltid varit ett av mina allra främsta intressen, både att lyssna på, spela själv eler bara sjunga med. Här om dagen fick jag till och med veta att jag tydligen har ett tics som innebär att jag alltid sjunger med i alla låtar jag hör, oavsett om det är på TV, radio eller på skiva. "Och om du inte har hört låten tidigare så nynnar du med istället", fortsatte hon. Jag var extra uppmärksam på detta "tics" under resten av dagen och kunde konstatera att det verkligen stämde. Nu undrar jag så klart hur många jag under åren har irriterat med detta respektlösa beteende. För inte är det speciellt kul när man sätter på en av sina favoritlåtar och så sjunger den man vill visa låten för med i den. Eller ännu värre - nynnar med i den. Eller låtsas att han är en trumpet med en egenkomponerad trumpetslinga som han tutar med i låten med. I någon slags tro om att detta på något sätt skulle höja låtens briljans till en ny nivå. Nej, jag vill genom detta gästspel be om ursäkt till alla vars låtar jag förstört genom åren. Jag vill även uppmana er, om ni skulle träffa på mig, att säga till mig på skarpen om jag gör det mot er, eller mot någon i er närhet.
Så nu till min låt. Om det skulle göras en två minuter och 16 sekunder lånt powerpoint-presentation om mitt liv den dag jag dör så skulle jag vilja att det här var låten som spelades till bilderna. Och så tycker jag att Queen är världens bästa band och Freddie Mercury världens bästa sångare.
Rikard Langewolf
Queen - Seaside Rendezvous
Så nu till min låt. Om det skulle göras en två minuter och 16 sekunder lånt powerpoint-presentation om mitt liv den dag jag dör så skulle jag vilja att det här var låten som spelades till bilderna. Och så tycker jag att Queen är världens bästa band och Freddie Mercury världens bästa sångare.
Rikard Langewolf
Queen - Seaside Rendezvous
Dagens gästspel: Rikard Langewolf
Rikard, eller Rickis som han också kallas, lärde jag först känna som en vän till en vän. Det allra vanligaste och mest gångbara sättet att skaffa nya bekantskaper enligt mig, även om andra sätt ofta kan resultera i att man faktiskt har ett bra svar när någon frågar "Jaha, och hur känner ni varandra då?". Men det viktiga är kanske inte hur jag känner Rikard utan att jag gör det. Det är nämligen en ynnest att få ta del av hans subtila humor och ambitiösa projekt.
Till sist vill jag varmt rekommendera Rikards blogg Langewolf grävande journalistik, samtidigt som jag lägger in en brasklapp om att det kan ta ett tag innan man förstår sig på Rikard, om man nu någonsin gör det.
Nu: Varsågod Rikard!
Till sist vill jag varmt rekommendera Rikards blogg Langewolf grävande journalistik, samtidigt som jag lägger in en brasklapp om att det kan ta ett tag innan man förstår sig på Rikard, om man nu någonsin gör det.
Nu: Varsågod Rikard!
måndag 10 november 2008
Joe Cocker - With a Little Help From My Friends
Den 29:e Juli 1966 så var Bob Dylan med om en motorcykelolycka. I två års tid levde han ett tillbakadraget liv i woodstock. Samtidigt hade The Band hyrt ett stort rosa hus och för att göra en lång historia kort, så skapades fantastiska skivorna "Music from the big pink" och Dylans "Basement tapes". Under dessa år så blev det en tillströmmning av folk som flyttade till Woodstock, det hålrum som Dylan skapade med sitt tillbakadragna liv gjorde hela Woodstock till en väldigt mytisk och spännande plats. Det hela är en del i ledet till att Joe Cocker står på scen där och spelar "With a little help from my friends". Låten hette ett kort tag Bad Finger Boogie då Lennon skrev melodin på piano med bara långfingret efter att ha gjort illa sitt pekfingret. Även om Lennon och McCartney skrev låten till Ringo så blev den först när Joe Cocker gjorde den på Woodstockfestivalen 1969 legendarisk. En helt ny instrumental sattes in i början, den gjordes nu i 3/4 delars takt, en del ackord förändrades och självaste Jimmy Pages gitarrslingor gjorde låten så bra att Beatlarna skickade ett telegram med en personlig gratulation och satte in annonser i musiktidningar där de bejublade den. Vi har växt upp med låten men om du bara kan föreställa dig hur det var att höra den i en så dramatisk tappning som den görs här så kanske man kan börja förstå. Joe Cocker är helt sagolik och vi kommer nog, tyvärr aldrig få uppleva ett Woodstock själva så titta då och dröm istället. Det här är nog ett av de musikklipp på Youtube som jag tittat flest gånger på.
(Dagens gästbloggare: Seb Celia - Arkitekterna)
(Dagens gästbloggare: Seb Celia - Arkitekterna)
Intro
Då var det dags. Gästspelsveckan har dragit igång och öppnar som tidigare utlovat med Seb Celia från bloggen Arkitekterna som trogna läsare av En Låt Om Dagen... redan känner till.
Seb Celia är en person som alltid har något tänkvärt i bakfickan, en person som har sanningen intatuerad på sin underarm, en person som gör att jag blir avundsjuk på framtidens skolbarn eftersom de får honom som lärare inom kort.
Låt gästspelandet börja!
Seb Celia är en person som alltid har något tänkvärt i bakfickan, en person som har sanningen intatuerad på sin underarm, en person som gör att jag blir avundsjuk på framtidens skolbarn eftersom de får honom som lärare inom kort.
Låt gästspelandet börja!
söndag 9 november 2008
Söndagsjazz
Idag laddar vi om bössan inför nästa veckas gästspel här på En Låt Om Dagen... Laguppställningen ser mycket lovande ut om allt går som det ska. I så fall ser den ut på följande vis:
Måndag: Seb Celia från bloggen Arkitekterna
Tisdag: Rikard Langewolf från bloggen Langewolf grävande journalistik - sanningen måste fram
Onsdag: Oskar Taxén (känd från filmer som Klassfesten och Känd Från TV)
Torsdag: //S// från bloggen Work Hard/Play Hard
Fredag: Martin Fredriksson från bloggen Martin Fredriksson
Lördag: Mikebike från bloggen Bloggfrossa & Mannen Som Blev Trött...
Söndag: Fortfarande öppet... Vem vill välja Söndagsjazz? Maila om du känner dig manad!
Men idag är det fortfarande vecka 45 och innan veckonumret ökas på till 46 skall det bli söndagsjazz.
Nina Simone - My Baby Just Cares For Me
Måndag: Seb Celia från bloggen Arkitekterna
Tisdag: Rikard Langewolf från bloggen Langewolf grävande journalistik - sanningen måste fram
Onsdag: Oskar Taxén (känd från filmer som Klassfesten och Känd Från TV)
Torsdag: //S// från bloggen Work Hard/Play Hard
Fredag: Martin Fredriksson från bloggen Martin Fredriksson
Lördag: Mikebike från bloggen Bloggfrossa & Mannen Som Blev Trött...
Söndag: Fortfarande öppet... Vem vill välja Söndagsjazz? Maila om du känner dig manad!
Men idag är det fortfarande vecka 45 och innan veckonumret ökas på till 46 skall det bli söndagsjazz.
Nina Simone - My Baby Just Cares For Me
fredag 7 november 2008
C. X Clara Terne
Som sagt skall det bli gästspelsvecka här på En Låt Om Dagen… nästa vecka. Men vi mjuktjuvstartar lite redan idag med en collab som är så trendigt nu. Det X:as till höger och vänster på designbloggar världen om, så varför inte här.
Så det blir alltså en låtvalscollab signerad C. X Clara Terne.
O O + + = =
( v ) -"- ´^`
U O V
Peach Plum Pear
Joanna Newsom - Peach, Plum, Pear
Så det blir alltså en låtvalscollab signerad C. X Clara Terne.
O O + + = =
( v ) -"- ´^`
U O V
Peach Plum Pear
Joanna Newsom - Peach, Plum, Pear
torsdag 6 november 2008
Just nu spelas...
...A Camps skiva från 2001, och som vi lyssnar, och som vi längtar till nästa platta. Niklas Frisks låtskrivande och Nina Perssons röst. Jösses.
A Camp - Song For The Leftovers
P.S. Planerar en gästspelsvecka på En Låt Om Dagen... nästa vecka. Vill du gästa en dag? Skicka ett mail eller nåt!
A Camp - Song For The Leftovers
P.S. Planerar en gästspelsvecka på En Låt Om Dagen... nästa vecka. Vill du gästa en dag? Skicka ett mail eller nåt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
