Långsiktig slacking

Jag sitter i konferensrummet Horisonten, i Varberg av alla städer. Min morgon startade tidigare än vanligt, 06:15 för att vara exakt. Detta är ungefär fyra till fem timmar tidigare än mina vanliga morgnar, men detta var ingen vanlig dag... Det var nämligen marknadsföringsmöte för företaget jag jobbar på. Spa, massage, budgetar, strategier, you name it.

Vi packade in oss i bussen och styrde kosan söderut, ungefär 40 mils resa, där vi avhandlade ämnen så som framtida resistenta bakterier, maktskifte mellan supermakter och varför kommunpolitiker inte GÖR någonting.

Konferensrummet horisont ligger med perfekt utsikt över ett av Sveriges bästa surfspot, vilket bitvis gjorde att Viral Marketing, Action Marketing och Art Direction fick konkurrens av perfekta vågor som bröt mot den långgrunda stranden. Varför sitter jag här, varför ligger jag inte i vattnet och paddlar för att ta min nästa våg, få min nästa kick? Jag trivdes ju bättre i Hossegor, Biarritz, St Anton, Karibien och alla de andra platser jag besökt...

För att jag tillhör 80-tals generationen, de långsiktiga slackersarna. Vi är världsmedborgare nog att skaffa oss extremt breda referensramar, men smarta nog att inte bränna alla broar vilket ger oss möjlighet att i mindre doser tillfredsställa vår äventyrslusta men ändå se till att vi håller en extremt hög materiel nivå i våra liv.

Tyvärr...

(foto: Martin Nordquist)


Herman Dune - I Wish That I Could See You Soon

(Dagens gästbloggare: Martin Fredriksson)

Dagens gästspel: Martin Fredriksson

Martin, Martin, Martin...

Vi möttes för första gången i ett litet källarhål som någon kallade hem i alpbyn St. Anton. Där kom vi underfund med att vi hade liknande intressen, samma småcyniska livsnjutarådra och levde båda med illusionen av att vi båda var lite bättre än alla andra. Ungefär samma faktorer som idag gör att vi fortfarande är vänner. Med den lilla skillnaden att vi nu vet att vi är lite bättre än alla andra.

En Låt Om Dagen... ger er: Martin Fredriksson