I wanna change my clothes my hair my face

Jag vill börja med att tacka för den enorma ära det är att få gästspela på En Låt Om Dagen. Det faktum att jag inte skött mitt gästspel prickfritt betyder inte att jag inte uppskattar det. Nog om det. Till låten.

Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Jag kan tillbringa hela förmiddagar med att på fullaste allvar diskutera potatisar och kineser och förrförra veckan hade jag anledning att på arbetstid leta upp och titta på låten och videon här nedan. Jag var egentligen på jakt efter klippet där Bruce räcker ut handen och drar upp Courtney Cox på scen, men blev överrumplad av låten.

Det går inte att logiskt beskriva och förklara vad jag känner när jag hör den. Jag tror att man måste ha suttit med i bilen tillsammans med min familj på väg upp till min farmor och farfar i Norrland. 100 mil norrut i Sverige (varav 67 genom barrskog), varje sommar och varannan jul. Som jag minns det hade vi bara ett par kassettband till bilstereon. Jag har hört dem alla sönder och samman, på väg till Storuman och tillbaka:

En samling 60-talshits ("These boots are made for walking" etc)
Dire Straits "Money For Nothing"
Ett "humorband" med Lindeman- och Lars Ekborg-sketcher.
Och så Bruce Springsteens "Born in the USA", där Dagens Låt ligger näst sist:

http://www.youtube.com/watch?v=Pk8VZgJkpeg

(Dagens gästbloggare: //S// från Work hard/play hard)

Dagens gästspel: //S//

När jag startade En Låt Om Dagen... var Sara, som har bloggen Work Hard/Play Hard min bloggmentor. Någon att hålla i handen när bloggosfären kändes allt för mörk och hård. Hon berättade hur man kunde bädda in videoklipp, ladda upp festliga bilder och att lägga in spårkod för att ta del av den outömliga källa med statistik som kallas Google Analytics.

Men så på sista tiden har hennes blogg uppdaterats allt mer sällan. Från att ha postat ett par inlägg om dagen till att i dagsläget någon gång i veckan kommentera en festlig reklamkampanj. Hur det känns för mig? Hennes lärljunge? Det ska jag berätta för er: som ett svek. Ett oerhört svek. Eller, det kanske är att ta i, men lite trist känns det i alla fall, att ens mäster har skaffat en häftig digitalkamera och numer hänger på Flickr istället. Trist. Men nu gör hon alltså ett gästspel i textform! And for that, we salute her!

Sara - take it away!